Give me strenght, give me a reason. Give me that face of yours, give me them feelings.

Det har nu gått nästan ett år sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg.
 
Helt otroligt att ett år har gått så fort, men vad som är ännu mer otroligt är att jag fortfarande har 3 trogna läsare som kikar in varje dag?
Sorry to disappoint you three men ett regelbundet bloggande kommer nog aldrig tillbaka.
 
Idag har jag dock väldigt mycket ledig tid och har spenderat en del av den med att läsa igenom gamla blogginlägg, kännt lycka och sorg men mest tacksamhet över att jag faktiskt har så mycket dokumenterat.
Det är så himla kul att läsa från första början till slutet för det är väldigt uppenbart hur jag förändrats och växt. Både for better and for worse skulle jag vilja säga.
 
Försöker se hur blogginläggen under detta senaste året hade sett ut och allt jag kan föreställa mig är att de skulle varit väldigt ytliga. Nu för tiden skriver jag mest för mig själv, går aldrig utan min notebook som är full av dikter, observationer och tankar som aldrig kommer ses av någon annan än mig. Så all skrivlust som blivit över till olika bloggposts hade inte varit värt någonting. På grund av det tror jag inte det skulle varit av nytta för mig att skriva dem eller för nöje för folk som läst.
 
Det har hänt väldigt mycket det senaste året, har haft otroligt mycket kul både i London, i Sverige och nu de senaste månaderna här i Paris. Men detta året har också varit det mest emotionella året i mitt liv, utan tvekan.
Har aldrig varit så ledsen och kännt mig så lost som jag har gjort i perioder sen förra sommaren, men jag har också aldrig känt mig så lycklig, tillsfreds med mitt liv och med vem jag är heller. Speciellt sen jag kom till Paris.
 
Förra hösten i London kände jag att jag behövde lämna England, jag behövde lämna allt jag visste, allt som var bekvämt och familjärt. Jag behövde en ny utmaning, jag behövde pressa mig själv genom att flytta till ett nytt land, lära mig ett nytt språk och få ny vänner.
Jag behövde en ny start. Jag behövde tid att bara vara vem jag är. Eller vara den jag vill bli.
 
Det skönaste med att flytta till Paris var att inte känna en själ. Visst kan det låta jättekonstigt och skrämmande men för mig betydde det också att ingen känner mig. Ingen vet vem jag är eller vad jag har gjort.
Jag kan lägga alla sidor och kvalitier jag inte tycker om om mig själv bakom mig och verkligen bli den jag vill vara och bara visa folk de sidorna.
Det har varit väldigt viktigt för mig och jag tror det är därför jag börjar känna mig såpass säker i mig själv. Jag har äntligen vågat utvecklas.
Jag tror att så länge jag bodde i England ville jag inte utvecklas, jag älskade mitt liv där och alla vänner jag har där och antar att jag var rädd att om jag ändrades skulle allting ändras och att allt jag älskar skulle försvinna.
Det är såklart inte sant och jag känner mig stolt över allt jag gjort och tacksam över den insikt jag fått.
 
Jag tror det är nu mitt liv kommer att börja på riktigt. Och jag är redo för det.
 
A sunny Sunday afternoon in Paris

It seems like we're better off with different lifes. It seems like we're better off alone.

It's time to move on.
 
Sen jag slutade Hove College, i Brigthon, i våras har jag inte haft några som helst planer för framtiden, jag har glidit runt och tagit varje dag som den kommit och things have just seemed to work out. Har aldrig varit speciellt orolig eller kännt mig lost, mitt motto har varit att "I'm not lost, I'm just on a diversion" vilket i kombination med fantastiska vänner, har hållit mitt humör ganska mycket på topp.
 
Men nu ser det faktiskt ut som att jag har både jobb, boende och fantastiska planer för hela hösten, men istället för att känna lättnad känner jag mig mer lost än någonsin förut.
Att veta vart jag ska bo och hur jag ska få in pengar är såklart jätteskönt efter min tid som couch surfer här i London, men har insett att all säkerhet i världen inte kan ge mig peace of mind när mitt liv som jag är van vid försvinner som in i ett svart hål.
 
Just nu känns det som att halva mig saknas och varje gång jag är själv och utan någon att distrahera mina tankar försvinner jag tillbaka till alla de stunder jag saknar så det gör ont. Alla de stunder då jag suttit i en skabbig liten soffa på 12 Jersey st, med ett leende på läpparna för just i den stunden känner jag inget annat än lycka.
Det var mitt safehouse, dit jag kunde gå när saker och ting i mitt egna hus blev för intensiva, jobbiga eller tillochmed läskiga. Jag hade alltid en plats i den soffan och på någons axel om det behövdes. Jag skrattade och jag grät och jag ville aldrig gå därifrån.
Minnena gör mig glad, såklart, men vad som sen slår mig och vad som får mig i sån otrolig obalans är att veta att det kommer aldrig bli så igen. Inte för att jag flyttat, jag önskar att det var det enda problemet, men det är tyvärr bara en fraktion av det hela.
 
Jag tänker inte gå in på vad som faktiskt hänt då jag redan tycker jag har skrivit för mycket men kände att på något sätt måste jag få detta ur mig och alla som känner mig vet att jag är way too proud för att säga det rätt ut.
Nu måste jag bara på något sätt försöka få tillbaka delen av mig jag allt för lätt gav bort och get on with my life.
I just don't want us to be strangers again
 

 

We had a good run, but now I'm setting you free.

Mamma undrar varför jag inte bloggar längre.
 
Well what can I say, har varit utan internet så länge då jag egentligen har haft hur mycket kul som helst att skriva att nu när jag kan blogga blir det lite motsatt effekt. Jag vill berätta om allt som hänt men har hänt för mycket, skulle aldrig orka skriva ner allt och tror ingen skulle orka läsa det heller.
Känner heller inte bara för att börja blogga som om sommaren inte hänt.
 
"Hejhej, sitter i Hanna's säng i London och har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv."
 
Har därför valt att inte blogga alls. Vet inte om jag kommer börja skriva igen. Kanske får jag för mig att jag visst orkar lista upp allt som hänt, eller kanske händer det något ännu roligare i framtiden som jag måste blogga om, jag vet helt enkelt inte.
 
Det är ju inte så att min blogg varit speciellt inspirerande eller fylld av kvalite texter på senaste tiden heller, så inte direkt så att någon går miste om något. Jag hoppas dock att jag snart får tillbaks min skrivlust, inte bara för bloggen men för mig själv. Känns som att något saknas just nu.
 
Jag och Sanna på Mallorca

Would you feel it too?

Yoyoyo.
 
Man får ju passa på nu när man har internet.
Har spoonat med Sophia i hennes lilla 90 säng inatt, lagom varmt. Nu är hon på jobbet och jag måste organisera min packning för att kila hem till Sanna. Måste vara härifrån innan 12 då Sophs landlord kommer och om han ser att jag sovit här kommer han tydligen få krupp.
Vilket vi såklart vill undvika.
 
Så om man ska sätta lite fart?
Jag och Alem i torsdags

Already missing my boyzz.

Nämen, har man internet till sitt förfogande!
 
Sitter just nu hemma hos Sophia i London, lämnar mina väskor här och sover hos min fina en natt innan jag imorgon åker till Sanna och sen Mallorca.
 
Idag har jag officiellt flyttat ut ur mitt fina,fina rum i Brighton dock. Bor inte längre i Btown?! Bor inte någonstans om man ska vara petig men fuck that. Så har städat, städat, städat, målat väggar och städat idag.
Well, från fyra tiden på eftermiddagen, innan dess var jag för bakis för att ens röra mig.
 
Fyfan vilken natt jag hade igår, så sjukt roligt.
Drog med Ben, Aidan, Alem och Calum på en pub och vet inte hur men blev fruktansvärt full och kommer inte ihåg hur det gick till men vid ett tiden var vi istället hemma hos Ben och Aidan igen och chillade sen där till åtta imorses.
Hade en sjukt kul kväll, av det jag kommer ihåg, och alltid kul att hitta random bilder och filmer ifrån kvällens event man helt glömt av.
Var dock mindre kul när jag vaknade vid 11 tiden idag och kunde inte gå upp ur sängen. Tvingades upp runt två tiden utav att Ben och G stog utanför mitt hus och skrek att jag skulle öppna för dem, de ville hinna med en hejdå-kram innan jag kilar iväg igen. Snuttarna.
 
Nej nu måste jag sova.
 
Haha mina små retards, har en video när de sjunger en sång och gör en väldigt well rehersed dans..

nu är det städning för fulla puckar.

gick inte vårt internet ut igår? jo klart, kul.
 
Vad som dock var kul var gårdagskvällen, chillade med Ben och Aidan tills ett.
 
Fan  vad jag saknat dm pojkarna! 
 

All this is giving me a headache.

Well,well,well look at that, the blog is back up again.
 
Försökte logga in i söndags men det stog att mitt lösenord inte stämde och att bloggen blivit temporärt borttagen och blabla.
 
Menmen, har nyss kommit hem, fick springa igenom hela Btown med mina väskor för att hämta min nyckel hos Ben innan jag kom hem och såg att vi fått tusen brev angående våran elräkning igen. Är vi inte jävligt overdue igen?
Jo såklart, det stog att betalar vi inte innan 4/8 tar de legal actions så är väl dags att betala den då..
Kul att komma hem till!
Har så jävluskt mycket jag måste fixa nu tills på fredag då jag åker till Sanna att det är inte sant. Fyfan, mår illa av bara tanken.
 
Will tell you about Saturday night och allt annat later, cause it's kind of a funny story.
Men just nu har jag inte tid, måste kila.
Laterrrrs.
 

Let's have a toast, a celebration, get a glass out. We can do this until we pass out.

Idag skulle jag åkt till the lake med my new Italian friends, men såklart hade vädret andra tankar. Efter en vecka med strålande sol fick vi idag moln och tråkigheter. Förra helgens lake planer förstördes utav samma anledning.
Jävligt synd då jag är in big need of tanning in my bikini.
 
Anyway, inte ska vi hänga läpp. Vi ska ut ikväll istället och fira min sista helg i Italien.
Think it will be fuuuun. Can't actually wait to be back in Btown though. And to go to Mallorca with Sanna?!
Man that's gonna be mental! Om exakt en vecka bär det av, sweet. 
 
Tommaso und ich i Florence

Might upload some more images some other time. Or I might not. We'll see.

Så galet tråkigt att blogga när man inte gjort det på typ en vecka, måste dra igenom massa boring stuff to get up to date.
Urgj. Orkar verkligen inte blogga längre, att internet gör allt för att jobba emot mig gör inte viljan större heller.
 
Var dock i Florence, Tuscany, i tisdags med familjen och har väl saker att skriva och bilder att visa men orka porka som man säger här. Eller poka loka. Vet icke vad något av det betyder men mamman säger det alltid när hon är trött på barnen så jag tycker det passar in här.
 
Florence var riktigt fint och jävligt varmt, 36 grader i skuggan och vi hade gassande sol hela dagen.

Got so much I want to say just really can't be bothered saying it.

Five weeks in Italy down, eight days to go!
 
Detta firades återigen med en bergshike, såklart. Tog the cable lift upp till 2100 meters höjd. Åt världens godaste ravioli på ett refugio, made with hjort och blåbärssås. Otippat men fan så gott.
Sen vandrade vi ner för the Brenta group och nu chillar vi såhär på kvällskvisten.
 
Fick världens huvudvärk helt plötsligt så ska nog sätta på en film. Laters.
 
Sötnos!!
 
 

I do remember a photographer taking pictures at the bar, will try my best to find them.

Yoyo.
 
Hae jättekul igår, åkte till nån grannstad på nått sommarparty på en klubb som hette Mangiare Notte tror jag? Betyder tydligen Night Eater. Iaf. De hade satt upp en scen, dj bås och bar utomhus och så var det massa folk som gjorde det gamla vanliga. Dansade, drack och pratade.
Var somsagt riktigt kul. Kom även hem med en paljetthatt.. Såg en kille med den och tänke att jag ville ha den så gick fram och frågade om jag kunde få den. Och det fick jag. Well, inte helt gratis. Prutade dock ner priset till tre kramar och en puss på kinden. Då tyckte jag det var väldigt värt det, nu vet jag inte. Vafan ska jag med den till?
 
Anyway, var hemma efter fem någongång och gick upp klockan 11 så har varit lagom seg idag. Chillat runt.
Har fått förfrågan om att gå ut ikväll med men de ska till en klubb två jävla timmar bort, vettefan om jag orkar det?
Vi får se!
 
 
 
 

I wanna be drunk when I wake up.

Har haft mysigaste dagen.
Tog hand om barnen själv idag, fram till klockan ett var det bara jag och Azzura dock. Vi chillade i 33 graders värme, lekte ute hela dagen tills pojkarna kom hem från sin sport thingie och vi lekte ännu mer.
Mys.
 
 
 
Fick precis ett sms och frågan om jag vill ut ikväll, well why not eh!

Haven't got much to say so I'll just pose.

 

You know why I'm calling, so don't spend the night alone.

Hade bästa kvällen igår!
 
En tjej i min ålder som jag träffat genom familjen frågade om jag ville följa med henne ut, och självklart ville jag det.
Så mötte henne vid halv nio och drog till en bar, well en after ski bar för det var tydligen den enda baren inom en timmes avstånd. Träffade hennes kompisar, ett gäng på typ 10 pers, både tjejjer och killar och dom var hur söta som helst. De flesta pratade "normal" Engelska, vilket var sjukt skönt men sen de som inte gjorde det försökte så hårt att prata med mig ändå. Med några ord här och där, lite teckenspråk och translation från de andra.
 
Hade verkligen sjukt kul med dem, och de var så gulliga. Sa hur nice jag var och massa om att varför jag inte hängt med dem tidigare, att det är as tråkigt att jag bara har två veckor kvar här och att jag måste hänga med dem nästa helg igen.
 
Vid 12 tiden drog vi från baren och till ett litet town party i en village near by där det tydligen var en känd Italiensk DJ och massa öltält, dansande ungdomar och var verkligen galet kul. Stannade där hyffsat länge och var hemma efter fyra nångång.
Dansade, drack, pratade och skrattade om vartannat.
Förövrigt kan jag också nämna att jag inte varken beställde eller betalade för en enda drink ändå var jag lagom full när jag kom hem.. Haha på baren fick jag massa shots, bartendern bara gav dem till mig hela tiden och frågade inte om pengar så? Shottade även ren tequila utan salt eller citron för det är tydligen så man gör det här.
Lagom gott.
. .
 
Som tur är vaknade jag utan a hangover, men känner mig lite fragile. Så sa till familjen att jag hellre stannar hemma idag än att följa med dem på en barnfestival i grannbyn.
 
Glömde helt att ta kort men detta är en bild från the town party

It's amazing how much time you have on your hands when there's no internet available. Time you can spend on Photoshop for example.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
This is how I spend these late night's up in the mountains.
 

Om

RSS 2.0