Give me strenght, give me a reason. Give me that face of yours, give me them feelings.

Det har nu gått nästan ett år sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg.
 
Helt otroligt att ett år har gått så fort, men vad som är ännu mer otroligt är att jag fortfarande har 3 trogna läsare som kikar in varje dag?
Sorry to disappoint you three men ett regelbundet bloggande kommer nog aldrig tillbaka.
 
Idag har jag dock väldigt mycket ledig tid och har spenderat en del av den med att läsa igenom gamla blogginlägg, kännt lycka och sorg men mest tacksamhet över att jag faktiskt har så mycket dokumenterat.
Det är så himla kul att läsa från första början till slutet för det är väldigt uppenbart hur jag förändrats och växt. Både for better and for worse skulle jag vilja säga.
 
Försöker se hur blogginläggen under detta senaste året hade sett ut och allt jag kan föreställa mig är att de skulle varit väldigt ytliga. Nu för tiden skriver jag mest för mig själv, går aldrig utan min notebook som är full av dikter, observationer och tankar som aldrig kommer ses av någon annan än mig. Så all skrivlust som blivit över till olika bloggposts hade inte varit värt någonting. På grund av det tror jag inte det skulle varit av nytta för mig att skriva dem eller för nöje för folk som läst.
 
Det har hänt väldigt mycket det senaste året, har haft otroligt mycket kul både i London, i Sverige och nu de senaste månaderna här i Paris. Men detta året har också varit det mest emotionella året i mitt liv, utan tvekan.
Har aldrig varit så ledsen och kännt mig så lost som jag har gjort i perioder sen förra sommaren, men jag har också aldrig känt mig så lycklig, tillsfreds med mitt liv och med vem jag är heller. Speciellt sen jag kom till Paris.
 
Förra hösten i London kände jag att jag behövde lämna England, jag behövde lämna allt jag visste, allt som var bekvämt och familjärt. Jag behövde en ny utmaning, jag behövde pressa mig själv genom att flytta till ett nytt land, lära mig ett nytt språk och få ny vänner.
Jag behövde en ny start. Jag behövde tid att bara vara vem jag är. Eller vara den jag vill bli.
 
Det skönaste med att flytta till Paris var att inte känna en själ. Visst kan det låta jättekonstigt och skrämmande men för mig betydde det också att ingen känner mig. Ingen vet vem jag är eller vad jag har gjort.
Jag kan lägga alla sidor och kvalitier jag inte tycker om om mig själv bakom mig och verkligen bli den jag vill vara och bara visa folk de sidorna.
Det har varit väldigt viktigt för mig och jag tror det är därför jag börjar känna mig såpass säker i mig själv. Jag har äntligen vågat utvecklas.
Jag tror att så länge jag bodde i England ville jag inte utvecklas, jag älskade mitt liv där och alla vänner jag har där och antar att jag var rädd att om jag ändrades skulle allting ändras och att allt jag älskar skulle försvinna.
Det är såklart inte sant och jag känner mig stolt över allt jag gjort och tacksam över den insikt jag fått.
 
Jag tror det är nu mitt liv kommer att börja på riktigt. Och jag är redo för det.
 
A sunny Sunday afternoon in Paris

RSS 2.0